Levis

 
 
Det här är min Levis.
 
Han är nu 7 år och går i 1.a klass. Han är en unge full med bus och har jämt varit. Han har blonda busiga lockar och blå pliriga ögon, med undantag då ett öga har en tårtbit grönt i sig, från mig ;-)
Han kan vara världens mest omtänksamma kille, och med jätte mycket kärlek i sig. Men han kan också vara en riktig jävla skitunge som man skulle vilja kasta ut genom fönstret. Han är så jäkla envis och trotsig att man nästan blir galen.
 
Imorse har vi varit på "busmöte" igen i skolan. Jag kallar det så och precis, igen. Det är alltså inte 1:a gången jag och Mange får sitta och lyssna på vad han har för satyg för sig i skolan. För det mesta är det att han inte lyssnar på läraren, men det kan vara nog så jobbigt eftersom den stackars läraren har ju kanske 17 ungar till som hon ska undervisa. Det är samma visa hemma kan jag lova. Levis vill liksom betsämma själv över sig själv och allting runt honom. Har han skoj på rasten så vill inte han gå in på lektion när han ska inte..... Nej nej, då vill han vara ute längre. Eller så kan han liksom få för sig att isbiten han hittade ska med in till bänken. Eller så kan han helt plötsligt tycka att han inte vill sitta still längre och gå runt lite i klassummet och då stör han såklart resten av klassen. Och hemma kanske han inte alls vill komma och äta när midagen severas, eller komma och borsta tänderna innan läggdags.
 
Alltså hemma ä det ju en eller två strider varenda dag, rätt jobbigt faktiskt. Och ooo ja, jag tar striderna. Ibland jätte pedagogoskt, ibland inte lika måste jag erkänna. Ibland skriker jag, för jag blir helt galen.
Hur kan man orka hålla på, han vet så väl att han inte vinner. VARFÖR föstår inte ungen att han kan inte bestämma själv hela tiden och att man måste lyssna på vuxna människor. Jag blir ju så jävla arg och besviken på honom, skäms gör jag också. Jag vet ju att han vet vad som är rätt och fel, han vet mycket väl.
 
Idag har jag också en sån där härlig pms-dag, ni vet. När man bara kan börja gråta för allt. Så det gjorde jag, flera gånger faktiskt. Jag blir jämt så, gråtig liksom, och lättstött, sur och känslig. Efter lunchträningen blev det lite bättre iaf, träning hjälper jämt mot pms tycker jag.
Det var min dag det, hoppas eran har varit betydligt bättre.
 
/Marit
Kategori: Barn Taggar: Barn
Anonym:

Ville bara tipsa om en suuuperbra bok av Bo Hejlskov: Bråkiga barn. Många fallbeskrivningar och bra tips på hur man ska göra som vuxen. Han utgår ifrån att barn som kan uppföra sig gör det. Hoppas det blir bättre och din pojke får känna att han lyckas. Mvh

Svar: Tusen tack, den ska genast inköpas.
Marit

Anonym:

Känner igen det där! Vår son är 10 år och det är konstanta fighter om ALLt här hemma. Inte borsta tänderna, inte äta mat, inte äta DEN maten, bråka med sin lillebror, inte gå och lägga sig, inte göra läxan... Han kör sitt race och vi försöker få honom och förstå att man måste lyssna på vad vuxna säger. Skönt att höra att du beskriver det precis som det är. Ibland är man pedagogiskt men ibland tappar man förståndet och skriker rätt ut! Härligt att du är ärlig och får en annan att känna att man inte är ensam. Kram till dig och din busunge ;-)

Anonym:

Theo är exakt sådär! Nu är han 3,5 så jag hoppades att det var nån typ av 3-års trots.. Men han kanske bara är så helt enkelt? Men jag förstår din frustration , hur orkar man tjafsa om strunt lixom? 🙈 Du är inte ensam iaf! 🙋 Älskade gullungar! ❤️

Stina:

Å, känner igen mig! Det du beskriver stämmer ganska bra in på min yngste son som är 5 år. Han är liksom mycket av allt. Jättegosig, jätteenvis, jätteentusiastisk, jättegnällig, jätteomtänksam, jättearg...

Svar: Låter även som mig själv, hahaha. Så äpplet faller väl inte långt.... :-)
Tack och kram
Marit

så länge det bara är perioder så är det naturligt. men om man känner att de alltid haft koncentrationsläger problem eller mycket vredesutbrott och svårt att ta in vad vuxna säger så var inne rädd att undersök eventuell diagnos. min man fick diagnos 24:

Så länge det endast är perioder är det säkert bara trotsåldern. Men om det alltid varit eller fortsätter vara koncentrationsproblem, vredesutbrott etc så överväg att kolla eventuell diagnos. Min man fick diagnos adhd 30 år för sent. Då hade han kämpat genom sig skolanoch arbetslivet med känslan av "varför kan inte jag vara som alla andra" är det fel på mig? När han fick diagnosen var det som att han hittade hem. Det finns så mycket hjälp att få nu för tiden. Alla barn är olika och det är väl tur det. Vi behöver fler som är utanför boxen...för inne i boxen är det aptrist! !! Kämpa på.

Svar: Jag lever ju själv "utanför boxen" så jag vet ju vart det kommer ifrån. Jag fick min diagnos vid 32 års ålder och tycker det är skönt med mediciner som gör min vardag lite lättare. Älskar ju också in diagnos eftersom det är den som gör mig så himla energifull och kreativ. Tack för att du delar med dig. Kram
Marit

Anonym:

Vet var du går igenom , tyvärr bara en början . Bra om man tar tag i det så tidigt som möjligt . Min son är 14 år i dag fick sin diagnos i tvåan han var aldrig stökig eller busig utan hade bara svårt att sitta still , och fick svårt i skolan eftersom han inte fick rätt stöd i skolan . Men han klarade sig bra ända upp till 5 an sen blev allt svårare och svårare . Till slut blev L sjukskriven av sin läkare , mådde då så dåligt med ånges kändes annorlunda och inte duktig nog blev sen hemma sittare till och från . Är nu med sin ASSI 4 dagar i veckan ca en timme . Lider så med våra barn . Kram Marit 😘

Svar: Tusen tack för att du delar med dig. Jag lever själv med diagnosen ADHD, så visst kan Levis ha nåt sånt han med. Jag lovar att be om hjälp om jag känner att han får det FÖR svårt. Tusen tack för att du delar med dig. Kram
Marit

Birgitta:

ojoj så många möten vi varit på genom skolåren med yngsta sonen. Han har ingen diagnos, men har testats för det, bara allmänt raslös. Det är skit jobbigt och viss är det som du säger, de vet ju egentligen o man skäms o blir ledsen. Tyvärr är inte skolan rätt utrustad för att klara dessa barn. De behöver lite mer variation på dagarna för att palla med. Allt släppte när han började gymnasiet (ja tyvärr inte förr) när han äntligen fick göra praktiska saker o jobba. Nu arbetar han och kan inte själv komma ihåg hur jobbig skolan va, som tur är. KRam på er

Anna Eriksson:

<3 Har inget vettigt att säga egentligen men vill bara skicka ett hjärta och en KRAM!

Anonym:

Har du diagnos adhd eller något annat? Äter du medicin året om eller endast perioder. Jag brukar alltid säga att det är hans adhd som gör att jag älskar honom. Han är ju han för att han är sån...jag älskar att han är en "levande" människa...det hörs när han är hemma, när han är glad och när han är ledsen, när han är arg osv. Han känner ju liksom så mycket mer än alla andra och det älskar jag honom för! Men kan man ju bli galen i omgångar när han får en idé 😄 tur jag är en bestämd kvinna som kan bromsa där det behövs och släppa där de behövs 😉
Kul att du har börjat blogga! !!
/ F

Svar: Jag har ADHD och jag äter concerta. Jag äter i princip året om. Nåt undantag ibland när jag och Pär är på Cypern och jag verkligen vet att inget stressar upp mig och där jag kan slappna av utan medicin.Allt det där du beskriver är jag, hahaha.

Jag brukar förklara min hjärna som en karusell, ibland är det toppen när det snurrar på för jag får sååå mycket gjort. Ibland är det helt fruktansvärt när det snurrar hur fort som helst md tankar, prat runtikring, alla ljud och alla intryck. Då känns det som hjärnan ska börja brinna. Jätte läskig känsla faktiskt.

Tack och stor kram
Marit

Kommentera inlägget här: