Marit O

Det är nu ca 3,5 år sen jag slutade skriva på min blogg, en blogg jag hade haft i över 4 år och som hade ganska många besökare.....

Livet vändes helt uppochner och jag kunde bara inte fortsätta. Jag har fått massor utav mail under dessa år från gamla läsare som undrat vad som hände och när jag tänker komma tillbaka….. Nu vet jag att många följer mig på instagram istället. Men jag drar historien lite kort om vad som hände där 2012. 

Jag träffade mitt livs kärlek, min själsfrände Pär. Det låter kanske helt fantastiskt, men nu var det så att jag skulle gifta mig 7 veckor senare. Med mina barns pappa som jag då hade levt ihop med i 9 år. Jag såg Pär redan på håll första gången, han såg inte mig. Mina ögon drogs till denna självsäkra kille som stod och skrattade. Han hade röda chinos och en beige trenchcoat, vem fan klär sig så om man inte är någon jäkla brat, tänkte jag, hahaha. Men ögonen kunde inte släppa honom. Minns att jag tänkte "varför i helsike tittar jag på honom, han är så långt ifrån min stil det bara går" Men nånstans så visste nog nånting inom mig att där är HAN.

Vi började prata senare  samma kväll och kunde inte sluta. Pär dök upp på mitt jobb flera gånger efter det och sa att han "hade vägarna förbi"

Jag blundade för alla känslor jag kände för Pär, bestämde mig för att detta var inte alls vad jag trodde och kände, även om hjärtat skrek någonting annat till mig. Hur ska man kunna veta på bara några veckor vad som är rätt, det gjorde inte jag iaf. Eller jag lyssnade inte på mitt hjärta rättare sagt. Vi lärde känna varandra väldigt snabbt, tror det är så med själsfränder på någe vis. Allt finns liksom redan där. Vi förstod varandra på en gång och jag kände att han verkligen såg MIG. Inget var komplicerat eller konstigt. Allt kändes så naturligt med Pär.

Men även om jag kände alla dessa starka känslor, och visste att Pär kände lika, så kunde jag bara inte ge upp mitt gamla förhållande. Det kändes så otroligt egoistiskt och fel. Så jag bad Pär förvinna och aldrig mer höra av sig, detta gjorde jag ganska många gånger under dessa 7 veckor innan bröllopet. Men han gav sig aldrig…… Den envisa jäveln, haha. Han visste såklart att hans känslor var besvarade. 

Det tackar jag honom nåt enormt för idag, han skickade tex ett meddelande/mail varje kväll kl 22.22 för att jag skulle veta att han fanns där och att han inte gett upp. Men den sista gången jag bad honom lämna mig ifred berättade jag att jag valt att gifta mig och att det inte kommer bli vi. Inte för att jag inte älskade honom utan för att jag kunde bara inte göra så mot min familj. Pär skrek och grät och mitt hjärta slets itu i bröstet. Det kändes så fruktansvärt fel och ändå så rätt..... 

Jag gifte mig iaf en vacker dag i Juni, jag satt upp skygglapparna och hade faktiskt en fantastisk dag med familj och vänner, där och då trodde jag ju att jag hade valt rätt. Jag var faktiskt helt övertygad. Annars hade jag aldrig gift mig. Pär mådde såkart för jävligt  under den här tiden. 

Men 2 veckor efter bröllopet dök han upp igen efter att ha varit borta på cypern ett par veckor. Han var solbränd, hade tappat flera kg i vikt och såg rätt sliten ut, men samtidigt svinsnygg. Han tittade mig djupt i ögonen och frågade om jag tyckte detta funkade, för det gjorde det då fan inte för honom…..

Där och då visste jag. Och där brast det inuti mig. Eftersom jag visste vad jag skulle behöva göra. Och feg var jag för jag hade inte modet att såra en människa jag älskade. Så det tog några månader till innan korthuset föll och allt rasade. Jag mådde fruktansvärt dåligt länge. Det dåliga samvetet åt upp mig inifrån och jag hade jätte mycket ångest. Inte bara pga av Mange, barnens pappa, utan jag sårade ju även hans föräldrar, mina föräldrar, mina barn, våra vänner. Mitt val påverkade väldigt många fler och det fick mig att må fruktansvärt dåligt, svårt att förklara hur hemskt det var där och då. Det finns såklart många fler detaljer i denna historia, dom som får höra den detaljerade versionen säger ofta att vi borde skriva en bok. För det är faktiskt så det känns vår historia, som en bok.

Idag mår alla bra, jag mår bra, väldigt bra. Idag är jag glad och stolt över att jag vågade, för jag lever med min bästa vän. Och jag blir alldeles varm och glad i kroppen när jag tänker på ”oss” För den kvällen vi träffades, jag och Pär. Då satt vi och pratade hela natten i 7-8 timmar. Det kändes inte som vi lärde känna varandra, det kändes som vi känt varandra hela livet.

Livet med Pär är en fest och vi älskar att resa, dricka och äta gott. Och Pär älskar mig för den JAG är och han älskar också att skämma bort mig med presenter och resor. Det älskar jag med.....

Vi känner ofta båda två att vi är tacksamma gentemot varandra att vi faktiskt "fick" varandra. Jag älskar att han aldrig gav upp och Pär är så lycklig över att jag vågade. Och känslan av att faktiskt få leva hela livet med någon som älskar mig precis som jag är, högljudd, galen, glad, ledsen, arg, vimsig, glömsk, en riktigt känslomänniska, den är fantastisk.

Jag älskar att jag är kär i min bästa vän, och jag älskar att Pär tittar på mig och känner exakt likadant.  För det är nåt jag bara känner i hela kroppen varje gång han ser på mig..... 

Pär överaskar med att fria till mig för 2 somrar sen på en klippa i Cypern

Vi tycker vi har det bästa av 2 världar. Det stora vackra huset på landet där vi kan ha stora middagar med vänner och den snygga lägenheten i ”stan” där vi äter ute varannan helg och dricker drinkar med vänner. Helt fantastiskt med andra ord.

Och nu känner jag mig sugen att börja blogga igen. Jag hoppas att jag ska kunna inspirera dig. Den kommer att innehålla en salig blandning, precis som jag själv. Vackra foton, resor, träning, snygga kläder, inredning och all sorters kärlek.

Välkomna.