Vemdalen
Älskar vårat Vemdalen.
Dit åker vi för att bara njuta, slappna av och bara vara med varandra, barnen älskar det oxå. Skidbackarna är perfekta, det finns både utmanade branta backar och långa, härliga, mer barnvänliga backar ända uppifrån toppen.
I toppstugan äter vi alltid "alpenplatte" som innehåller flera goda ostar, charkuterier, olika röror och surdegsbröd tillsammans med rödvin eller bubbel. Utanför toppstugan kan man sitta mot husväggen i lä och njuta av solen i solstolar klädda med renskinn.
Vi hade tur den här helgen, vädret va toppen och inte mycket folk i backarna. Och det betyder lika med korta köer till liftarna.
Våran stuga ligger en bit därifrån, trumvallen, långt ute i skogen. Där finns inget wi-fi vilket är så otroligt skönt. Speciellt för Pär som annars "jämt jobbar" svarar på mail och telefonsamtal, eftersom han är egenföretagare. Stugan är en mysig timmerstuga, ganska stor med ett sovloft, två sovrum, stort vardagsrum och kök och matplats, 9-10 sovplatser.
På gården ligger ett separat hus med vedeldad badtunna och bastu.
Stugan har funnits i Pärs familj länge och nu är det Pär och hans bror som fått ta över den. Vi älskar den verkligen. På kvällarna/nätterna är det sådär helt bläcksvart eftersom stugan ligger så långt ute i skogen, det är helt tyst och stjärnorna lyser så klart.
Den här gången åkte jag skidor, ett misstag. Det skulle jag inte gjort. Jag åker ju jämt snoawboard annars, men jag tänkte att jag skulle testa mina nya pjäxor...... Alltså, jag har ju inte åkt slalom ordentligt sen jag va 12-13 år. Visst åkte jag slalom när jag lärde pojkarna, men att ha en unge mellan benen är ju inte riktigt samma sak. Så jag är inte riktigt lika van som med brädan, den är jag däremot riktigt bra på. Älskar att åka så fort det bara går och svischar utan problem fram och tillbaka på kanterna av brädan nerför svarta backarna.
När Pär för 3:e gången skulle ge mig "slalomtips" som han tydligen trodde jag ville ha, bad jag honom hålla käft, Hahaha. Jag sa några till sura meningar till honom om att jag inte alls tänkt bli slalomproffs och att jag är glad om jag tar mig ner utan att bryta ett ben eller två.
VARFÖR tog jag inte brädan nu när jag verkligen kunde få åka ordentligt som jag vill utan att vänta in barnen i backen.
Det misstaget gör jag inte om.
Nu blir vi sällan osams, jag och Pär. Han känner mig utan och innan och tar mina humörsvängningar med ro. Jag vänder rätt snabbt tillbaka igen. Men man skulle väl kunna säga att jag visar ALLA mina känslor väldigt mycket..... Jämt.
På gott och ont, Hahaha. Det är väl både bra och dåligt antar jag, att vara en sån otrolig känslomänniska.
Är det fler som är som jag?
/Marit